SOM JAG SER DET...

 

Reflektioner och andra iakttagelser sedda ur ett konstnärligt perspektiv. Utkommmer en gång i månaden.

 

13 Juni

 

Du är så trevlig...

 

På sistone har jag från olika håll fått höra att jag är trevlig. Jag har liksom inte sett mig som trevlig. Däremot har jag tänkt att jag är alldeles för rak och ärlig, ibland till och med brutalt ärlig. Säger precis vad jag tänker ungefär som Saga Norén i serien Bron. Visserligen har serien gjort succè i filmvärlden men vem gillar sådana manèr i verkligheten?

Jag har sett det som min plikt att i uppriktighet och ärlighet upplysa mina medmänniskor om realiteter. Från min sida var det av ren omtanke jag gjorde just så. Ja, av vänlighet!

När jag såg att det inte alltid uppskattades önskade ibland att jag kom ur en diplomatsläkt som gav mig gener att yttra mig politiskt korrekt och vagga in min omgivning i en självgod och nöjd atmosfär. Inte jämt servera obekväma sanningar i ansiktet på folk och se den dåliga stämningen som en slags nödvändig katharsis.

Men det tycktes förbli bara en önskan.

 Tills för en tid sedan: "Du är så trevlig!"

Jag gav människan en lång forskande blick. Personen var faktiskt mycket erfaren och bildad. Universitetsutbildad också. Och vid sina sinnens fulla bruk.

Ja, vad kunde jag göra? Jag blev glad. Och sen dess har jag hört meningen uttalas i min riktning flera gånger.

Vad ska man säga? Jag kan tydligen addera denna egenskap till mina övriga kännetecken. Det roliga är att den har växt fram så naturligt; kommit, så att säga, "med åldern". Det är inget jag försökt lägga mig till med eller fejka fram.

Men det är något jag definitivt vill fortsätta att vara.

 

 

 

 

11 Maj

 

Vanlig människa

 

När man ser vad som händer i det offentliga livet -  individer höjs till skyarna eller vanäras till bottensmuts (och det kan vara samma individ beroende på tidsperioden). Olika "läger" försöker slita varandra i stycken om media riktar sitt strålkastarljus på just dem. Ja, det kan blåsa väldigt kallt och hårt på toppen. Personer fryses ut eller blir karaktärsslaktade.

Då är det rätt skönt att vara en vanlig människa. Man är okänd och medelmåttlig. En fördel är till exempel att folk fjäskar inte för en. Gillar de dig så är det faktiskt för den du är annars känner de sig fria att vara ovänliga och visar sitt rätta anskite med detsamma. Och det sparar liksom en massa tid...att inom kort se folk sanna ansikten alltså. Vänner man har är äkta vänner som inte kommer lämna en när framgången tar slut,för det finns ingen framgång att tala om. 

"Berömmelsen tar mig till platser där allt klingar falskt" kontaterade David Bowie på sin tid.

En annan fördel vad jag har förstått (man hör ju kändisar beklaga sig) är att röra sig fritt i samhället utan att bli igenkänd. För en vanlig människa är det en självklar realitet. Man behöver inte en stabb av vakter som följer en hack i häl. Eller journalister som tränger sig på och tar genanta bilder.

De flesta struntar i en och ser inte ens när man strövar fram på gatan även om man tycker att den nya,snygga kappan borde åtmistone få lite uppmärksamhet.

Som vanlig människa kan du även kritisera så mycket du vill och vem du vill - ingen hör dig eller bryr sig om när du uttalar dina skarpa omdömen till höger och vänster.

Och det kan man ju faktiskt kalla fullständig yttrandefrihet.

När man hör populära människor beklaga sig över kändisskapets förbannelser skulle man kunna dra den slutsatsen att det här med att vara "en vanlig människa" är rätt så åtråvärd ting. Fortsätter det vara så, så  kanske det slutar med att kändisar kommer stalka personer av folket...för att få en skymt av den gråa vardagen- det vanliga livet.

Och en annan sak...Gud gillar vanliga människor...annars hade han inte gjort så många.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 


Text och innehåll © Beate Römer
Hostas av Sydweb