SOM JAG SER DET...

 

Reflektioner och andra iakttagelser sedda ur ett konstnärligt perspektiv.

 

Minnen

 

Vad är minnen värda? Finns dem i materiella grejer? Varför har man så svårt att göra sig av med saker från förr?

Stor del av våra liv ägnar vi åt minnen. Vi kanske inte reflekterar över det men varje gång vi filmar eller tar en bild med mobilen så gör vi ju det för att titta på det senare och...minnas. Eller visa vår minnesvärda stund för någon.

Eller så samlar vi saker. Och vi har dem kvar i hemmet - kanske står de inte framme direkt - barnens babykläder, gosedjur (vissa gosedjur upptar enormt mycket plats för man vill ju inte slänga den stora bamsen som man vann på Tivoli för 20 år sedan). Alla teckningar, slöjdalster, byrån och hyllor från tonårsrummet, soffbord från 80-talet (ja men modet brukar ju komma igen så det blir nog trendig igen..) och tjockTvn..ja, du läste rätt. Den har jag kvar.

Eller så tänker man att man kan sälja allt detta på Blocket och faktiskt få en slant för det. Men man kanske ändå har nån gräns på självbedrägeriet som hindrar en från att lägga ut annonsen.

För vem skulle vilja ha dessa "preskriberade attiraljer" ?

Eller studsmattan som man köpte för 20 år sedan - man skulle ju hoppa varje dag....och ännu lever jag på hoppet faktiskt att någon gång ska jag använda den ...varje dag!

Så vissa grejer tror man att man ska använda igen...senare i framtiden. Och så blir dem kvar i våra utrymmen...men egentligen förblir de glömda.

Under årens lopp  brukar man samla på sig en mängd materia som till slut måste rensas ut, annars tar dessa grejer över som ett gigantiskt monster som lever sitt eget liv och slukar tid och energi samtidigt som den breder ut sig mer och mer.

Men minnen då? Ja, de är värda mycket. Och så länge man har minnet i behåll så borde man väl kunna lagra dem i tankens värld...och framkalla dem när man har lust.

Men men...det är svårt att skilja sig från saker som är förbunda med det vi upplevt...det är ju vårt avtryck i tillvaron.

Vårt eget lilla privata historiska museum.

Förgätmiej.

 

 

 

Kärringar kontra Tjejer

 

Jag har funderat över vad det är som gör vissa kvinnor till kärringar och vissa till tjejer. Och efter en tids observationer har jag noterat följande:

För det första har det ingenting med ålder att göra. Det finns typ 24-åriga kärringar och 91-åriga tjejer. Det är inte siffran på antalet år, utan beteendet som avgör.

För det andra har det inte med genus att göra: det finns män som är kärringar också. (Men där stannar det- manliga tjejer finns inte - då är de helt enkelt hyggliga män).

Kärringar ägnar sig mycket åt att baktala folk, snacka en massa oväsentligheter och småaktigt kontrollera andra. Kärringar känner snabbt igen vem de kan gadda sig samman med (andra kärringar) och förorenar platser de verkar på genom att sprida en massa obehagliga rykten och inte sällan lögner. Därav tittar man misstänksamt på varandra och stämningen blir tråkig.

Det är inte heller utseendet som tecknar en kärring eller tjej.

Nej, en kärring kan se bra ut (eller skulle kunna se bra ut) men all denna skitsnack, näsan i blöt-grejen och oro gör henne gammal i förtid.

Kärringar har svårt för tjej-typer. Men de älskar att fjäska för män. Till exempel om de ser att en tjej har ovanligt snygg frisyr men det sitter en man bredvid kan de utbrista till mannen: " Så fin frisyr du har idag!" (trots att mannen har typ tre fettiga hårstrån i kors på sin kala hjässa).

Eller ännu värre: när en tjej gör ett fantastisk insats på jobbet medan mannen gör praktiskt taget ingenting, kan kärringen översvallande berömma honom för hans enorma arbetsflit.

Och som om det inte räckte med det; hon kritiserar hårt just den tjejen som gjorde ett bra jobb.

Kärringen ser helt enkelt skevt på verkligheten. Eller vill se den så.

Tjejer, däremot, trasslar inte in sig i intriger eller genusuppdelningar. De försöker se klart och sanningsenligt på tillvaron. Berömmer gärna duktiga kvinnor. Och män. Basunerar inte ut andras fel och misstag utan är humana så långt som möjligt.

Även om de inte skulle se ut som fotomodeller blir de vackra eftersom de utstrålar värme och välvilja.

Tjejer har humor och självdistans.

De lever sitt liv och låter andra leva sina liv.

Grön av avund kärring.

 

 

 

Flygplatser och ansikten

 

Det är något speciellt med flygplatser. Särskilt stora städers flygplatser.

Man förnimmar en internationell känsla där människor av olika slag rör sig (i en lugn eller stressig takt) på väg till sina destinationer.

Där finns även en viss aura av frihet. Alla sköter liksom sitt; men ändå i en slags övergripande samförstånd och gemenskap. Lyfter då och då sina huvuden mot informationstavlorna för att försäkra sig om att de är på rätt väg i rätt tid.

Butikerna lockar med exlusiva varor och skyltar med världskända märken. Och jag undrar alltid om det är någon som handlar i denna tidspress som man ändå har i sammanhanget.

Och så alla dessa ansikten som man möter och passerar. Gillar att studera de förbipasserandes ansikten men är naturligtvis noga med att inte stirra alltför länge även om konstnären i mig skulle ibland vilja stoppa dem och fråga om man kan avbilda deras intressanta utseende ( förutsatt att det är intressant naturligtvis..i mina ögon).

På sistone har jag upplevt ett nytt fenomen. Det är att man har sett det eller det ansiktet någonstans förr, ja att det är väldigt bekant fast man vet att personen är en total främling. 

Och denna upplevelse har jag inte med något enstaka ansikte utan med majoritenen av anleten jag möter.

Då undrar jag vad det kan bero på?

Och kommer fram till att det måste bero på att man har levt ett tag (ett bra tag) och sett så många olika typer av människor att de till slut etsar sig fast i minnet som gamla bekanta.

Eller som vänner man mött på en träff innan alla sprider sig till sina respektive hem.

Eller liksom en släktträff - global sådan.

 

 

 

 

 


 


 


 


 

 

 

 


 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 


Text och innehåll © Beate Römer
Hostas av Sydweb