SOM JAG SER DET...

 

Reflektioner och andra iakttagelser sedda ur ett konstnärligt perspektiv. Utkommmer en gång i månaden.

 

8 Februari

 

Genuin kompetens

 

I min dagliga syssla kommer jag i kontakt med många olika yrkesgrupper. Och att träffa "rätt person på rätt plats" med en genuin yrkeskompetens är en av de behagligaste upplevelserna som kan finnas.  Men det kan vara ganska sällsynt. Professionalism har nästan blivit skällsord. Man ska liksom ha "social kompetens"  - vara trevlig, snackig, extrovert osv. Men att göra sitt jobb på ett kunnigt sätt har liksom blivit förpassat till en underordnad betydelse.

Men de finns där. Och jag vill kalla dem hjältar. Oftast finner man dem på inte särskilt höga positioner. Utan att få något direkt erkännande och ofta för en obetydlig lön. Men de utför sitt jobb kunnigt, säkert och..besjälat.

Ta till  exempel tolkyrket. Den bästa tolken jag har fått samarbeta med var en arabisk kvinna. En tolk ska bara tolka det som sägs av parterna i rummet. Inget annat. Men vissa tolkar spinner sina egna historier, lägger sig i med sina åsikter och t.o.m. kan ändra det som sägs. Ibland kan de inte ens språken de är tolkar i. Hur vet man det? Jo, om du säger en enda mening på svenska och tolken översätter den i så där åtta minuter vet du att det är något som inte stämmer. Och personer som tolkas ser på varandra frågande och förstår ingenting.

Men inte denna professionella kvinna. Hon var nogrann och tolkade koncentrerat det som sades. Inte ett enda överflödigt ord. Neutralt, tydligt och exakt. Jag noterade det och gladdes.

Eller apotekareyrket. Man kan bli på riktigt dåligt humör när man söker efter adekvat hjälp på apoteket men personalen vet ingenting om produkterna. När man frågar läser de på förpackningen - vilket jag också rätt så hyfsat kan klara av själv.

Men en gång kom jag i kontakt med en riktig farmaceut. Jag ställde den ena frågan efter den andra och han var,på ett lungt och säkert sätt, behjälplig i allt. Tog fram rätt produkter (som verkligen visade sig vara effektiva) och hans hjälp sträckte sig långt mer än han behövde. Dessutom kunde han sätta samman pulvermediciner själv. Jag var imponerad! Var på vippen att fråga om han hade recepturen för evig ungdom också:) Skämt å sido men vilket behag att få möta en sann yrkesman.

Eller den här lärarinnan i den lilla skolan på den lilla orten. Som tar sig an varje elev och skaffar material som utvecklar de små individerna. Som arbetar långt efter skolans stängning och engagerar sig helhjärtat i sin klass, och för all del även i föräldrarna. Det är faktiskt rörande!

Däremot är det irriterande att träffa på osäkra personer som sitter i en viss position (Gud vet hur de fått jobbet!?) men inte har en aning om nånting och måste bevisa sin existens hela tiden genom att lägga sig avundsjukt i och hindra andra (som kan yrket) från att göra ett bra jobb. De brukar snacka en massa skräp  istället för att bara arbeta (men det är klart - de kan ju inte jobbet så de måste fylla ut tiden med något). Sådant är inte bara irriterande utan kan även orsaka stor skada.

Men det är för väl att det finns människor som hamnat på rätt plats - proffsiga hjältar. De finns där - utspridda som sällsynta juveler. Med sin kunnighet hjälper de sina medmänniskor eller utför tjänster som är till nytta på individnivå eller för samhället i stort. Utan att basunera ut det. Att få lov att möta dem i olika sammanhang ger mig hopp om mänskligheten..och värmer mitt hjärta.

 

Kanske inte riktigt på rätt plats?... (Satir från The New Yorker).

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 


Text och innehåll © Beate Römer
Hostas av Sydweb