SOM JAG SER DET...

 

Reflektioner och andra iakttagelser sedda ur ett konstnärligt perspektiv.

 

8 December

 

A girl without a Dragontattoo...

 

Det är den spridda trenden idag. Snart kan du inte hitta en ung person utan tatueringar.  Vart man än vänder sig ser man människor med stora blåaktiga mönster eller ord som täcker armar, ben, bröstkorgar, händer, halsar och andra kroppsdelar.. även de dolda. Vad symboliserar det? Att man tål smärta? Att man är tuff? Att man vill inge fruktan? Vill man föreviga sina favoritcitat ? Eller är det bara en ovanligt "permanent" trend?

Jag är uppvuxen med att det var kriminella, sjömän eller andra suspekta element som hade tatueringar. Men jag får kanske tänka om. Idag kan man se den spädaste, sötaste tjejen (som dessutom  mycket väl kan vara hm...lite mesig)  ha en ovanligt tajt, långärmad mörk tröja på sig? Nej, men det är ingen tröja, om man tittar en andra gång. Det är istället komplicerade mönster med eldsprutande drakar, törnen och slingrande giftormar. Och ovanpå det en "Carpe diem". På halsen. I färgad bläck.

Jag försöker verkligen att se skönheten i detta men än så länge har jag liksom kommit så långt att jag slutat irritera mig över det.

När jag i en diskussion med några tatuerade män nämnde att jag  inte har en enda tatuering höll de på att tappa hakan. "Men det är ju sexigt!" utbrast de efter att ha granskat mig en stund, liksom undrande om jag var född på denna planet. Jag måste erkänna att jag kände mig lite unik... 

Vi har alla våra föreställningar om vad som är attraktivt. För mig är det en naturlig och ren kropp. En prydnad på en man som förstärker det maskulina är hår på bröstet, tycker jag. Och snart kanske är det bara jag som tycker det får man tillägga. För idag är kroppshår tabu. Hår som från början i fina små välvårdade ansamlingar här och där, var tecken på sexuell mognad och avsett att locka, kittla, egga och förföra har blivit stigmatiserat. Man rakar av allt hår på hela kroppen tills man är lika kal som en...daggmask. Det är kanske därför folk tatuerar sig - för att kompensera den förlorade hårväxten?

  Ja,  men jag förblir "a WOMAN without dragontattoo" som älskar hår på bröstet (hos män alltså) och för all del även i armhålan men var hittar man sådana idag?

Men allt detta är en smaksak - det inser jag - men på denna hemsida dominerar just mitt sinne för skönhet. Och därmed basta!

 

Så tilldragande och...så..maskulint!

 

 

 


 

 

 

 

8 November

 

Tel Aviv

 

Tog en kort resa till Israel, det paradoxala landet. Ett land full av spänningar: etniska, religiösa och moraliska...Kom hem med nya insikter och dem måste jag smälta lite till. Men en angenäm upplevelse vi hade var vad jag kallar "det urbana gemenskapen", det vill säga man har väldigt roligt och känner vänskap med människor som man nyss träffat på ett café eller klubb. Det uppstår ett slags universell sympati och välvilja med så kallade främlingar och det är en mycket behaglig känsla.

Nedan några bilder från resan. Naturligtvis glömde jag fotografera när vi hade som roligast och träffade intressanta människor..så  läsaren får nöja sig med arrangerade foton

 

 

Ovan: En nisch i väggen. Old Jaffa  - alltså Gamla stan i Tel Aviv och National museum of art i staden.

Katter framför konstmuseet - helt enkelt CATS in real life!  och  Tel aviv by night.

Härlig pudermjuk sand vid Medelhavet...

 

 

8 Oktober

 

Samtal med en Mästare

 

" Vi satt länge samman i en stämning av lugn och tillgivenhet. Jag lutade mig mot hans knän och glömde vid hans åsyn säga något, jag kunde inte se mig mätt på honom. Ansiktet var kraftigt och brunbränt, fullt av rynkor och varje rynka laddad med uttryck. Och över hela hans väsen, vilken redbarhet och kraft, vilket lugn, vilken storhet! Han talade långsamt och behagligt, ungefär som man tänker sig en åldrig monark föra ordet. Man såg på honom att han funnit vila i sig själv och var upphöjd över klander och beröm. Jag trivdes obeskrivligt väl i hans närhet, jag kände mig lugnad, såsom den där efter svår möda och långvariga förhoppningar äntligen ser sina käraste önskningar uppfyllda".

Så skriver Johann Peter Eckermann den 10 juni 1823 när han för första gången få träffa den store författaren Goethe. Boken som citatet är hämtat ifrån heter "Samtal med Goethe". Skriften är mig kär. Av flera skäl. Genom den kan jag uppfatta stämningen som rådde i en berömd författares hem. Och 1800-tals atmosfären bland Tysklands elit. Genom boken kommer jag mycket nära en genuint bildad människa. Men framförallt känner jag av tillgivenhet av renaste slaget mellan denna unga författare från en enkel bakgrund och en storslagen poet.

Eckermann beskriver Goethe genom kärlekens ögon men ändå inte blint. Rynkorna i poetens ansikte är vackra, även om de är många. ( Ja, allt är skönt för en betraktare som älskar!) Jag nästan avundas Eckermann (och jag är i vanliga fall inte avundstypen) för att han har kommit nära en person som han beundrar. Inte nog med det, även Mästaren hyser stor tillgivenhet för sin adept. Han öppnar sig gradvis för honom och det finns till slut inget ämne som de två inte kan tala om. Kärleken till konsterna, filosofin och livet förenar dem och blir till ett livslångt vänskap.

 

Det är stor lycka att komma nära den man hyser aktning för. Men det gäller att inte göra bort sig. En gång försökte jag få kontakt med en författare jag är mycket hänförd över. Jag skrev brev till honom, dock skrev jag i stor affekt och efteråt kom jag på att de enklaste orden stavade jag fel...ja, jag vet, hur korkat får det bli? Fråga inte mer...för det finns ingen förnuftig förklaring. Jag bara hoppas på att han, i bästa fall, trodde att jag lider av dyslexi.

I alla fall klandrar jag inte honom för hans respons.

Han överser nog med medelmåttornas desperata tillstånd, genomskådar det (ja, jag vill bli genomskådad!) och ler åt en aning rubbad beundrarinna...

Mästaren Goethe.

 

 

16 September

 

 Märkt...

 

Fram till nyligen har jag levt mitt liv omedveten om märkesvarornas betydelse. Ja, för bara två år sedan, när jag var på semester utomlands, frågade en kvinna mig om jag visste var Michael Kors butiken låg varpå jag undrade Vem Michael Kors var....eller vad  det skulle vara för butik? Hon svarade förvånat att det var ett känt väskmärke. Nej, jag visste inte var den låg, svarade jag, samtidigt som jag var lite irriterad över att folk lade sådan vikt vid det jag tyckte var en uppenbar bluff.

En gång inhandlade jag skor av märket Gant. Det var de mest obekväma par skor jag någonsin har köpt (även om de var snygga att titta på) och när jag hade dem på vaggade jag liksom från sida till sida och min gång liknade en ankas gång.

Men detta var några år sedan. På sistone har jag märkt att folk i min omgivning "drapperar sig" i märkeskläder och kör märkesbilar och inreder sina hem med kända designvaror.  Och jag har noterat att dessa människor är liksom inne i ....ja vad är de inne i? Inne i tiden? Inne i världens flow? Betydelsefulla? VIP? Framgångsrika? Populära? Attraktiva?

Jag har fått upp ögonen för sådana namn som Louis Vuitton, Gucci, Lacoste, Dolce Gabbana, Yves Saint Laurent, Prada, Calvine Klein, Sand, Armani, Dior, Hugo Boss, Michael Kors och naturligtvis Chanel. Och många många fler. Under inflytande av min mycket märkeskunniga väninna köpte jag nyligen en dyr märkesklänning. Och kanske har den högre kvalitet ändå...jag vet inte nu - det kommer visa sig med tiden. Men den känns lyxig. Kanske beror det på det höga priset jag betalde för den. Lite psykologi finns också med i bilden.

Men nog är det så att bakom dessa märken står starka och intressanta människor. Och det är egentligen det som är tilldragande. Exempelvis Coco Chanel var definitivt en vacker, energifull och innovativ kvinna. Hon,om någon, hade ett verkligt spännande liv.

Och energiska, originella genier ska helt enkel dominera över den mediokra massan. Det är det kreativa geniets rätt och rättighet.

Och den vilsna medelmåttans räddning.

 

 

 

 

 

8 Augusti

 

Kontakter

 

Mina kära läsare vet redan om mina bataljer med den moderna tekniken, även om jag ödmjukt kan erkänna att jag inte klarar mig utan dessa digitala nödvändigheter längre. För några dagar sedan blev det extremt påtagligt för mig. Jag och min väninna var i Köpenhamn. Vi njöt av storstadspulsen, shoppade och avlutade dagen på en härlig restaurang på Nyhavn. Det kalla rosévinet smakade extra gott i det varma vädret.

Under tiden kom sms och jag svarade på dem. Men vid en tidpunkt fick jag för mig att jag "blockerade" nån och det ville jag absolut inte, så jag försökte åteställa det...och..och..Ååh Nej!!!! Plötsligt var allt i min mobil borta: alla sms och SAMTLIGA sparade kontakter. Dessutom fick mobilen för sig att datumet var år 2002 och  bytte språk till engelska.

Det var en konstig känsla. Alla mina kontakter sparade under årtionden var raderade och när jag frågade "de kunniga" sade de att det var kört, omöjligt att få fram dem igen. Och jag har inte skrivit upp dem nånstans.

Så nu har ett omfattande dedektivarbete börjat. Jag googlar, letar efter lappar hemma med uppskrivna nummer, söker och sparar omedelbart  i mobilen de som ringer mig. 

Men min mobil är inte riktigt sig själv efter händelsen. Den har på nåt sätt blandat ihop namnen och när en person ringer visas ett helt annat namn på displayen.

Men en rätt stor del av kontakterna har ännu inte återfunnits...så jag hoppas på deras samtal snart när de undrar varför jag inte ringer...

Av denna händelse har jag dragit tre slutsatser:

Man borde skriva upp alla telefonnummer i en vanligt, hederligt anteckningsblock.

Kontakter är värdefulla -  när de förloras saknar man dem.

Och man bör inte experimentera med mobilens knappar direkt efter att ha avnjutit rosévin i ett glatt sällskap...

 


 

 

8 Juli

 

Vad är kultur?

 

Den frågan har upptagit mina tankar på sistone. Har nyligen sett operan Madame Buttterfly. Japansk och amerikansk kärlek - är den möjlig? Har läst en bok skriven av en europeisk kvinna som är gift med en man i Förenade Arabemiraten. Ja, hon älskar sin schejk - definitvt. Men måste skriva böcker i hemlighet.

Nuförtiden möter man rädsla för det annorlunda. Jag själv anser mig vara öppen för nya kulturella intryck från olika länder. Öppen för diskussion om seder och bruk...öppen för samtal med människor som tycks vara olika mig. Men oj vad många varningar jag får från mina välmenande vänner. "Akta dig!" "Håll dig till dina egna!" "Hur vågar du resa dit?"

Så vad är den så kallade kulturen? Den som kan vara så spännande, men som även kan missförstå (det kallar vi för en kulturkrock) och till och med döda om den tror sig vara allmänrådande...

Det vill säga, det är inte kulturen som dödar....utan människor naturligtvis. Människor som tror på någon historia och gör det kollektivt. Och i världen florerar det mängder av historier. De genomsyrar individer, familjer, byar, länder och ja, de kan vara internationella också. Det är bara att välja vilken historia man vill tro på. Eller rättare sagt, inte så sällan har man inget val.

Kulturen förenar och skapar en känsla av samhörighet. Det kan vara gemensam plats, dialekt, språk, klädesdedräkt, religion, matkonsten och andra regler som till exempel vad som är förbjudet. Det förbjudna brukar dock utövas mycket flitigt i hemlighet - men även det blir liksom en slags hypokrati som tillhör "kulturen".

Och så finns det oskrivna regler, de är mycket påtagliga för de involverade i den givna grupperingen. Kanske mer påtagliga än något annat.

Jag själv har en stark dragning till det som utgör en kontrast till det jag är van vid. Människor med annat utseende, religion och kultur kan attrahera mitt nyfikna sinne. Men i slutändan är människor bara människor. Om man "skalar av" dessa "kulturella" faktorer kan karaktärer och handlingar likna varandra oavsett ideologi man bekänner sig till eller platsen man bor på.

Kulturen är alltså bara en slags rekvisita. Själva personlighetstyper är universiella. Men grupper vill gärna klamra sig fast vid rekvisitan och identifiera sig med den. De vill ha en historia som är "deras". Även om det skulle kosta dem livet.

Människan under ytan är dock överallt densamma.

Desperat. Grym. Hatisk. Stolt. Tragisk. Inskränkt. Klok. Älskvärd. Rolig. Girig. Generös. Svartsjuk. Ofullkomlig. Komisk... och då och då till och med riktig god. :) Ja, listan kan göras hur lång som helst och identifierar hela mänskligheten i verkligheten. Oavsett de yttre ornamenten.

Kulturell rekvisita kan vara riktigt vacker...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 Juni

 

Nytt och bättre?

 

Det finns en tendens bland oss människor, eller till och med en stark övertygelse att det som är nytt är automatiskt bättre. Och visst kan det vara så. Det jag är skeptisk mot är att så fort något nytt införs tar alla för givet att det är bättre än det förra, och kallar det framsteg och utveckling. Speciellt kan en sådan blind tro gälla tekniska prylar.

Ta till exempel när VHS videokassetter byttes ut mot DVD. Jag har ett behagligt minne att VHS kunde spolas exakt hur långt man ville, fram och tillbaka, kunde stoppas när man önskade och hackade aldrig. Vad händer när jag försöker spola en DVD ? Den "hoppar" i stora kliv och jag kan inte hitta stället som jag vill se igen...dessutom hackar den eller stannar mitt i filmen och man kan inte göra nånting förutom att vänta tills den frysta bilden släpper.(Och det kan ta tid).

Eller ta kassorna i butikerna. Idag registrerar kassörskan dina varor med ett litet pip, slipper slå in priset. MEN..när koden krånglar (och det gör dem - rätt ofta) måste hon slå in en typ 78 siffrigt kod för hand och då gäller inte den sparade tiden längre liksom. Och vill man spontant växla sin hundralapp så får man till svar att "det går inte" för kassörskan kan inte öppna kassan (!) och dessutom är det apparaten som bestämmer vilka sedlar som ska användas. Jag skulle inte vilja kalla det för utveckling utan en stel begränsning.

Eller när jag är hos mina moderna vänner så har de på nåt sätt sin Iphone eller Smartphone (lägg märke till att jag känner till skillnaden) kopplad till musikanläggningen. Det är bara det att när telefonen ringer eller de måste lämna rummet med sin mobil så försvinner musiken också och jag få sitta och vänta i ett tyst rum. Är det framsteg? Nej, tacka vet jag min stabila Sony från 90-talet med två massiva högtalare som står där orubblig och självständig och spelar ljuvlig musik oavsett situationen i rummet, helt oberoende av mobiler eller människor. 

Och nu erkänner jag offentigt - för första gången - att jag har tjockTVn kvar. Varför? Jag kan köpa platttv i en handvändning men vill inte...jag tycker att min "tjockis" har bättre färgskala och skarpare bild. Liten skärm tycker ni kanske? Inte jämfört med de små skärmar på mobiler som folk jämt tittar i.

Men jag uppskattar naturligtvis tekniska hjälpmedel som underlättar livet, tro inget annat. Och det finns ju sådana. Diskmaskin, dammsugare och tvättmaskin är mina favoriter.

Men det att nästan alla nu går omkring med smartphonen som fastsydd i handflatan och stirrar in i den oavbrutet  reflekterar vi över en annan gång. Denna lilla reflexion avslutar jag med ett citat från en artikel i The New Yorker, det är ett fiktivt samtal mellan Gud och en framgånsrikt reklamföretag (driven av "suspekta krafter"). Och det är Gud som talar:

" ...And the whole digital thing. That was impressive. You got everybody to tether themselves to all electronic devices. They`re slowly driving themselves insane, but they tell themselves they like it !"

Jag håller med Skaparen.


 ( Bild:The New Yorker).

 

 

 

 

 

 



16 Maj

Lyckosökare

Jag har varit på resa igen. Träffat alla möjliga människor. Från Frankrike, från Belgien, från Danmark, från Pakistan, från Tunisien, från Marocko,från Kina, från England, från Afganistan mm. Lyssnat, pratat, betraktat, deltagit och analyserat. Ja, till och med så har jag sjungit kareoke...släppt loss och levt mig in i sången...kanske inte så att publiken direkt jublade men de var i alla fall roade (haha...:)

En envis liten fråga trängde sig dock på under hela resan. Vem är lycklig? Vem av dessa människor som kommer i min väg är verkligen lycklig? Jag försöker koppla på min forskande blick och letar efter spår av lycka. Finns den hos den fattige Tunisiern? Äger det unga paret från Belgien ett mått av den? Eller är den trevlige homosexuelle mannen lycklig? Fransyskan från St. Tropè verkar i alla fall helt uppenbart leta efter den...Den grupp pakistanska tjejer från England som jag träffade på loungen verkar rätt nöjda i sin kvinnliga gemenskap.Eller är den manlige men rastlöse Afganen som vill vara överallt samtidigt, lycklig?

Andra funderingar är: Vad är lycka? Kan man skapa lycka? Förmera den? Är den kopplad till välfärden?

Ja, hur ser en lycklig människa ut ? Harmonisk. Balanserad. Tillfredställd. Fri från avund. Generös. Är det så? Och kanske är sannigen den att lycka inte kan  frodas i fattigdom och misär, men kanske inte heller i högfärdigt överdåd. Så var finns den?

Men vad är lycka? En sak vet jag. Den kan komma från mest oväntat håll. Plötsligt och oförutsett. Och det kan ta tid att identifiera den. Förstå att här är den.

Jag vet inte med säkerhet hur andra har det. De kan låtsas vara lyckliga eller så har deras lycka för mig obegripliga grunder.

Det finns ju många aspekter av lycka. Den är mångfacetterad - som en vackert slipad diamant. Jag vet i alla fall med mig själv att det ger stor glädje att träffa en människa som man känner samhörighet med. Som man är på samma våglängd med när det gäller humor och allvar. Att det finns ett djup - en kemi som ingen annan förstår förutom de i relationen involverade. Härligt skratt men även brutalt och ärligt bråk. De utomstående blir rädda och flyr.

De vet inte att sann kärlek tål rätt mycket....förlåtelsen återkommer ju gång efter gång...som havets vågor.. och återställer harmonin på en strand av lycka....ja, en bred och rymlig strand.

 

 


URVAL UR TIDIGARE TEXTER 
 

 

 

 

Sandemoses observation

 

Jag är tacksam. Jag är mycket tacksam att det i mänsklighetens historia har funnits människor som  bemödat sig att iaktta livet och skriva ner konklutioner. Och lämnat dessa till eftervärlden. Till oss.

Som inte bemödat sig att bara  "göra pengar" utan lämnat ett intellektuellt arv som vidgar förståelsen av livet och underlättar det...så man kan genomskåda falsariumet och leva mer äkta (ja, alltså så äkta det nu går i denna tillgjorda värld).

Aksel Sandemose är en sådan författare. Hans bok " En flykting korsar sitt spår"  är en sociologisk studie på hög nivå. Ja, det är han som myntade uttrycket "jantelagen". Jante, symbolen för den lilla trångsynta folksamlingen där fega medelmåttor bildar ett "vi" och förtycker andra som hotar deras bräckliga existens. Jantegestalten känner sig nämligen hotad av de som är glada, begåvade och säkra. Jantegestalten accepterar den som det är synd om i något avseende för då känner sig Jantegestalten lite bättre till mods. Janten r misstänksam mot allt som han "inte känner". Men helst önskar jantegestalten plåga den som visar minsta tendens av originalitet, talang och personlighet. Och "ihopbuntade" jantegestalter (som har stannat i utvecklingen) ser till att sådan individ stöts ut ur deras grupp.Till  individens stora lycka får man tillägga, för i den miljön kan ingen växa som människa. 

Sandemose avslöjar att det finns ett kollektiv som är destruktivt. Oftast på den lilla bruksorten. Och att vara utanför denna kvävande "gemenskap" är ett hälsotecken eftersom de som blir kvar där är andliga krymplingar..det vill säga om de inte helt har avlidit i spirituellt avseende.

Men jag är ännu mer tacksam..Tacksam över att det i mänsklighetens historia har funnits personer som trotsat och övervunnit det mediokra tyranniet. Som har vetat vem de är och vad de kan åstakomma...haft integritet. (Jantegestalten är skräcklagen inför integritet). I regel har sådana briljanta personligheter fått utstå våldsamma angrepp från medelmåttorna och deras lag som slätar ut allt som sticker ut genom mobbning, utfrysning, skvaller, baktaleri, förtal och ja, även fysisk våld.

Lyckligtvis är segrarna över janten ändå ganska många...trots allt. Och dessa människor vill jag kalla starka på ett äkta, beprövat sätt. De har inte gömt sig i den suddiga massan. Oftast är de mycket generösa även om de kan vara egocentriska. En paradox: egocetrisk som ger mycket till andra, till samhället, till mänskligheten..

Så tack...Dante, da Vinci, Spinoza, Michelangelo, Rembrandt, Shakespeare, Goethe, Monet, Bach, Beethoven, Monet, Chagall, Mozart, Einstein, Madame Curie, Einstein, Mohammad Ali, Marlene Dietrich, Marilyn Monroe, Barry White, Kaddafi (ja, jo..ha ha), Philip Petit, Olof Palme, Margaret Thatcher, Weeknd och många många fler som segrat över janten. Och så Zlatan..förstås. Och Jesus. 

Ja, det var några ord från en medioker (men jante-fri!) observatör av livsviktiga fenomen. Och med ett särskilt intresse för briljans.

Aksel Sandemose



 

Experternas upphöjda råd

 

Jag slutar inte att förvånas när jag hör eller läser de så kallade experternas råd inom de olika områden. Ibland blir jag riktigt förbluffad över deras uttalanden. 

Ta till exempel hälsoexperter. När man hör dem uttala sig om viktminskning är deras ständiga råd: ät mindre och nyttigare och motionera mera! Och man brukar lyssna andaktigt till deras ord. Som om det var något man hörde för första gången för...det kommer ju från en obestridd auktoritet.

Eller om man ska lindra influensa ska man stanna i sängen, påstår de invigda, för att vila kroppen, hålla sig varm och stilla. Och helst dricka varma drycker. Man nickar lydigt och imponerat och glömmer att att det är precis det man gjort - helt instinktivt- vid senaste förkylningen och alla andra influensor man någonsin har haft.

Eller för en tid sedan hörde jag en terroristexpert uttala sig på nyheterna om vad terrorgrupperna vill uppnå genom sina våldsamma attentat i samhället - "det är makt genom ödeläggelse, död och förlamande skräck" menade den kunnige i ämnet personen. Men ursäkta...med all respekt... är det någon som har trott att terroristerna vill något annat ?

Listan kan göras lång på specialister och konsulter som försöker göra oss mer upplysta och "hjälpa" oss att bli klokare och leva mer framgångsrikt. I själva verket lever dessa "coacher" ganska så framgångsrikt själva för att vi andra saknar tilltro till vårt eget sunda förnuft.

Jo, ett exempel till... det var några forskare som gjorde studier av män och kvinnor och kom slutligen fram till, efter många decennier av forskning, att det fanns avsevärda skillnader mellan det maskulina och och det feminina. (?!) Okej då, kanske den som är under fyra år har ännu inte upptäckt det, men annars är det ju ganska uppenbart, eller?

Och senast idag läste jag i en dagstidning hur en kriminolog kommenterar senaste tidens dödskjutningar i Sverige genom att konstatera:

" Det skjuts på allmän plats."

Ja, vad ska man säga? Man kan le lite åt dessa "visa ord" som packeteras i "expert-omslag" och presenteras så att säga "ovanifrån", men det kan bli en antiklimax när man hoppas att få höra något nytt, insiktsfullt och uppfriskande men får bara uppenbara självklarheter...

Å andra sidan, sunt förnuft verkar vara en bristvara i dagens samhälle och kanske förtjänar de individer som helt enkelt orkar upprepa självklarheter gång efter gång, att tituleras som "experter". Vad vet jag? Jag är ingen orakel själv men...

 

                       "Expertens upphöjda position.."              Bild: The New Yorker


 

Den magiska staden


 

Efter att ha jobbat intensivt under en period bokade jag en resa till Marrakech i Marocko. Behövde komma iväg, se en annan värld. Och jag blev inte besviken. Detta var en resa fylld av möten med intressanta människor, storslagna naturupplevelser och lärorika erfarenheter. För att det är precis så som någon har sagt - "att resor bildar" -, det vill säga man lär sig mycket om livet, om människorna och..om sig själv.

Den rosa staden (som Marrakech också kallas) består just av rosaaktiga byggnader. Detta därför att det finns ett rött färgämne i jorden som används för att göra pisé, det material som traditionellt har använts för att bygga husen i staden. Med ett angenämnt estetiskt resultat. Marocko har varit fransk koloni och här möter man den franska och arabiska kulturen i en underbart fruktbar förening. 

I staden finns också ett urgammalt torg: Jemaa el-Fna, som Unesco har utnämnt till ett av mänsklighetens "muntliga och immateriella kulturarv". Med all rätt. För denna plats är pulserande av liv och variation redan på dagen, men på kvällen förvandlas den till en atmosfär som får en att tänka på sagorna från Tusen och en natt. Ormtjusare, fabelberättare, dansare, sjudande av ånga olika maträtter (sniglar, kokta fårskallar men för all del även vanliga pommes frites), trummornas suggestiva slag och arabisk sång drar dig in i en förtrollande orientalisk stämning. Plötsligt upptäcker du att du är i samtal med människor som du aldrig hade blivit involverad i på de skånska städernas gator. Och det är inte bara spännande utan även rätt trevligt också! 

Väl på plats köpte vi en 3-dagars busstur till Sahara. Turen inföll mellan 31 december och 2 januari vilket resulterade i att på nyårsafton fick vi uppleva de marockanska nomadernas gästfrihet med levande musik, dans, god mat, läsk och te samt mycket naturligt skratt och äkta glädje...utan fyrverkeriets eller champagnens pompa...(berberfolket dricker inte alkohol).

Den två första dagarna i januari 2017 tillbringade jag i Saharas öken, ridandes på kameler både i solnedgången och soluppgången. Vi sov många personer, fullt påklädda i ett primitivt tält i den kalla ökennatten (den kollektiva övernattningen hade en stor fördel - den höjde temperaturen i det ouppvärmnda tältet - en aning). Stjärnhimlen i Sahara är oslagbar. Stjärnorna ovanför känns närmare och nästan lika många som sanden under en... men det måste upplevas i levande livet, därför filmade jag inte ens den gnistrande natthimlen utan vill bevara upplevelsen i minnet.

Ja, nu ordar jag inte mer om det utan låter bilderna tala i en liten resumé...

 

På  torget Jamaa el-Fna i Marrakech kan man komma nära en kobra...

...och hålla i en apa...

...eller smaka kokt fårskalle - naturligtvis inte i sin helhet utan utvalda delikatessbitar av mört kött.

Den franske modeikonen Yves Saint Laurent ägde ett hus i Marrakech...

 

...med vacker trädgård - Jardin Majorelle- i klara färger och skyhöga kaktusar...

 

...han är borta sedan några år, men har en minnesplats i sin "Jardin" där  turisterna får ströva fritt och njuta av skönheten.

 

Min version av Caspar David Friedrich berömda målning "Vandraren"...

På väg till Sahara stannade vi till i byar där kvinnorna tvättar familjens kläder i en bäck...

 

Detta är ingen Taliban, utan en ingenjör från Tyskland på bussutflykt till Sahara...iklädd rätt utrustning:)

 


Sista dagen av år 2016 avnjöts med marockansk gästfrihet, levande musik...och gäster från Holland, Tyskland, Costa Rica, Litauen, Schweiz, Kina och...Sverige (jag). Härlig mix!

Äntligen målet: Sahara! På väg till ett berbertältläger (berber = marockansk beduin)

 

Bästa sättet at ta sig fram i öken är på en kamel...

...djuren är rätt så kramiga och fotogeniska..:)(Huvudbonaden jag bär är enbart av praktiska skäl - skyddar mot ökenklimat och sand).

 

Vi red på kameler i en lång karavan vilket kändes tryggt...

Det är något speciellt med öken....man känner sig utlämnad åt naturen och åt Skaparen...

 

Morgonkylan i öknen (och det var mycket kallt!) löste beduinerna genom att sätta eld på torrt gräs som växer i sanddynorna ...dessa "brinnande buskar" var en välsignelse för oss dåligt utrustade, frusna turister.


Ja, resor ger en mycket att fundera över...

 

 


 

Ebenezer Scrooge

 

Varje år vid denna tid drabbas jag av Dickens-feber. (Författaren Charles Dickens 1812-1870). Och då särskilt en berättelse. Inte för att jag är speciellt traditionsbunden och firar jul. Inte alls faktiskt. Om det överhuvudtaget har varit någon mening med firandet så har det förvandlats till en materialistisk jakt och stress utan like, och har för länge sedan förlorat stillhetens och gemenskapens djupa glädje. Men dock talar man om godhet denna period - mer än i övrigt. Och det är här jag blir intresserad. Godhet - vad är det? Var finns den? Vad är dess väsen? Begreppet har fått ett skamfilat rykte. Man är aningslös, mesig, svag och liknande om man försöker vara god. Nej, det gäller att vara smart - ta sig fram här i världen, klättra på bekostnad av andra naiva människor - de får skylla sig själva om de är så dumma!

Charles Dickens berättelse om Ebenezer Scrooge kommer till liv. Varje år. (Det är väl så äkta klassiker förblir aktuella i all oändlighet). Den handlar om en hjärtlös, gammal affärsman som skinnar alla i sin omgivning. Han är hård, snål och obarmhärtig mot sina medmänniskor. Folk kan bara dö - det minskar befolkningsantalet vilket är gynnsamt för utvecklingen, tycker han. Men så får han uppleva en rad händelser under en natt i december- vi kan kalla dem övernaturliga eller andliga - och det gör någonting med honom. Förvandlar honom trots att det ser ut att vara för sent att ändras.

Historien utspelar sig i 1800-talets London men själva kärnan och sens moralen i den är up-to-date. Det bästa i samhället av idag är förbehållet några få som är skickliga på att tappa världens ådror på resurser. Och samla dem hos sig. I likhet med Scrooge anser många i denna grupp att populationen får gärna decimeras- ja, gärna med flera miljarder om det går, men naturligtvis ingen ur deras krets får försvinna. De flesta andra (dvs de som inte har predatoriska ambitioner) får nöja sig med att bli utsugna och klara sig bäst de vill. Ja, för att citera en annan av Dickens romanfigurer: "Världen är galen! Men säg inte det till någon".

Men godheten existerar (även om den är utrotningshotad) och man kan möta den på oväntade platser där man minst förväntar sig att bli "utsatt" för den.

Och detta, kära läsare, är en stor tröst.

 


Godheten syns tydligast i handlingar uttryckta mot medmänniskor.

 

   

När det enda man äger är ord...


 

Vi fascineras av sådana romanfigurer som Jean V. och Cosette i Les Misérables, Oliver Twist, David Copperfield, Askungen, Pippi Långstrump, Huckleberry Finn och ja, även Lisbeth Salander i Stig Larssons trilogi. Vad har dessa protagonister gemensamt? De är alla föräldrarlösa ungdomar som kämpar i den hårda, för dem helt kärlekslösa världen.

Men dessa historier är fabulerade.

Vi har en verklighet i dagens Sverige som kan mäta sig med t.ex. Dickens romaner. Eller överträffa dem med råge. Vi har en ström av ensamkommande barn från Mellanöstern och Afrika. Men ensamkommande menas att de saknar föräldrar helt eller delvis, men även om de har mor eller far någonstans så är föräldrarna så sjuka och/eller fattiga (på grund av krig eller andra omständigheter) att de inte på något sätt kan stötta sina barn. Tvärtom, barnet ( i de flesta fall en tonåring) måste bege sig ut i världen ensamt för att försöka få tag på ett bättre liv och hjälpa sina eventuella släktingar som är kvar i livet.

Så barnet ger sig ut, ofta utan pengar, allierar sig med andra barn och en lång färd börjar. Utmattande vandringar genom ökenlandskap och berg. Ibland på lastbilar med "snälla" chaufförer, ibland under lastbilar där de håller sig fast i underredet för att inte synas. Och så med båt äver havet. Stor båt eller gummibåt. Det gäller att klamra sig fast för man kan ju inte simma. Har man överlevt detta (det vill säga inte drunknat eller blivit alltför mycket utnyttjad och misshandlad av farliga vuxna längst smugglarstråket) fortsätter man att lifta med alla möjliga transportmedel. Ibland lyckas man hoppa på ett tåg till Tyskland eller Danmark där man gömmer sig på WC - instängd hela vägen, det är den lyxiga varianten av resan. Slutligen har barnet nått målet. Sverige. Paradiset.

I det nya förlovade landet där de flesta för en bortskämd och sömning tillvaro i en ombonad vardag är dessa barn främmande fåglar. Man kallar dem för "trasiga". Men är de egentligen det? Är de inte oehört starka? I varje fall mycket starkare än vuxna i det här landet som blir curlade livet igenom i sitt trygga "sociala nätverk". Och bryter ihop när de inte får tillräckligt med likes på instagram.

  

Dessa exotiska överlevare är tagna ur sitt sammanhang och har ingen relation till varken sin bakgrund eller framtid. De är grovt vanvårdade och försummade.Vem skulle klara av detta här med vårt ständiga behov och skryt över det omhändertagande folkhemmet? De saknar medel och äger bara kläderna de har på sig.  De har egentligen endast en tillgång - de har ord. Så med sin enda valuta - sina egna ord - försöker de "köpa sig" en drägligare existens. Ord blir anpassade efter situationen. Till exempel mixtras det mycket med den egna identiteten. Namn och ålder ändras efter omständigheter. I något land är det fördelaktigare att säga att man är 20 år (fast man är 15) för då slipper man barnläger. Inte sällan måste man klä ut sig till motsatt kön för att övervinna något hinder. Ibland måste man förneka att man kan tala ett visst språk för att undvika faror. Och i Sverige är det naturligtvis alltid bättre att säga att man är kristen även om man blir en Ramadantrogen "kristen" som inte äter griskött och firar påsk i ...september(?). Så att laborera sig fram till vem man är eller bör vara för att få stanna i Paradiset är ett måste.

Som tur finns det många förstående vuxna som engagerar sig och hjälper. Men det finns också en typ som självgott pöser över sin "fina" bakgrund, sin överlägsenhet och hederlighet. Hans erfarenheter av båtresor sträcker sig till kryssningar i Karibien. Han  pratar mer än gärna om sin mor och far och hur de gav honom en "ordentlig uppfostran" och gjort honom till "en bra människa som arbetar och gör rätt för sig". Som skakar på sitt "rättfärdiga" huvud åt det där "smutsiga utlänska oärliga slöddret" som kommer hit och förstör "hans" fantastiska land. (Och om han mot förmodan skulle vilja vara mildare i sitt omdöme kallar han dem för "lycksökare"). Allt det medan han sitter vid köksbordet i ett varmt, stort hus som han fått av sina föräldrar och kollar på bankkontot där större delen av saldot består av arvslott.

 

 

Charles Dickens David Copperfield får visualisera inlägget.

  

 

I det dolda...

 

I dessa facebook-twitter-blogg-instagram-snapchat-skype-etc. tider försöker jag hänga med så gott jag kan. Och jag tycker att jag har kommit en bit in på den moderna vägen; jag har ju en hemsida, e-mail och en mobil med kamera! (men ingen Iphone...ännu). Och visst fyller sociala medier en funktion, det är inget snack om saken. Men var har valfriheten och integriteten tagit vägen?

Flera av mina vänner uppmanar mig att skaffa instagram, facebook och Iphone. En välmenande väninna sade: "Du kan ha kontakt med massa folk och gallerister och annonsera dina utställningar ...en gång..", fortsatte hon, " lade jag ut inbjudan till en utställning på Facebook till 600 personer!" "Hur många kom?", undrade jag, " 15" svarade hon "och  flertalet  av dem var släkt, men ändå..." tillade hon lite generat men ärligt. Jag tänkte att jag kan vänta med Facebook ett tag till.

Överhuvudtaget så tycker jag att jag klarar mig rätt bra utan bilder på andras halvätna middagar, målade eller omålade tånaglar och oändliga selfies. Jag har fått det förklarat hur Facebook fungerar och med mitt integritetsbehov upplever jag upplägget där som direkt stötande. Du kan ha tusenals "vänner" på facebook men i verkligheten har du relation med 3-4 stycken. Men det spelar ingen roll för du anses vara mycket social tack vare den höga siffran på "faces". Det är inte det att man har bekanta elektronisk registrerade som stör mig, nej nej - det är att man urvattnar betydelsen av ordet vän.

Alltså, när du blir "vän" med någon på facebook får du även tillgång till den här personens "vänner" också, alltså kan du ägna dig åt att titta på vad totalt obekanta (för dig)  människor äter till middag eller vad de annars hittar på. Det slutar med att man ödslar en massa tid på främmande människors liv och missar att leva sitt eget. Och inte nog med det - jag kan i det stora hela faktiskt inte se någon större skillnad på STASIs verksamhet i Östtyskland och detta.

Så som en slags motrörelse, för balansens skull (och balans är ju nödvändig i livet) har jag skaffat mig ett hemligt liv. I det livet kan mina vänner vara trygga och behöver inte oroa sig för att jag ska röja deras identitet. Eller att genanta bilder, pinsamma kommentarer eller skvaller ska läggas ut på nätet!

Det livet levs inte genom ett virtuellt flimmer utan genom fysisk närvaro i rummet. Med fördragna gardiner, stängda dörrar och vattentät sekretess.

Som motvikt mot allt det som blottas och basuneras ut. Och för att det är angenämt...

Och för jag är sällskaplig - på riktigt.

 

Möjligt att det är jag som är en obotlig renässansmäniska...helt enkelt! ( Bild: Tidskriften The New Yorker).

 


 

Manligt spel

Ingen har väl missat att det är EM i fotboll? Och trots att jag inte är särskilt intresserad har jag nu suttit ett par gånger framför TVn för att se på en match. (I hela mitt liv har jag nog sett cirka 7 matcher, och det bara på TV). För det är faktiskt så att sådana som mig (dvs de ointresserade) blir ändå intresserade om det visar sig att det finns något som är utöver det vanliga att titta på. Och vad kan det vara? Jo,  fotbollspelare som David Beckham (jag vet -han har slutat, men ändå), Messi, Ronaldo och...Zlatan naturligtvis. När spelare av den kalibern kommer på plan kan till och med jag se skönheten i fotbollen. När en atletisk kropp och en sportiv genius förenas till lysande perfektion av storslagna prestationer  blir  jag betagen!

Jag minns en match jag såg för några år sedan när Englands lag spelade mot några (har glömt vilka), det var första gången jag såg David Beckham i rörelse så att säga. Han rörde sig så graciöst! Han spelade vackert, målmedvetet och pricksäkert. Jag tyckte att han var som en Prima ballerina på den stora scenen (kanske ingen komplimang för en man, men stort beröm från mitt kvinnliga perspektiv).

Och så Zlatan. Men han är mer som en gladiator som krigar. Eller en trollkonstnär som skapar magi med sina artistiska tricks med bollen. Man häpnar och undrar fascinerat hur man till exempel kan få en boll att göra nästan en tvär vänstersväng i luften?Eller göra mål genom att sparka bakåt. Hur gör han???

Överhuvudtaget så sträcker sig fotbollens "makt" långt utanför arenans gräns. Miljontals män (jag vet kvinnor tittar också, men det är ändå den manliga publiken som dominerar) sitter i sina soffor - kanske äter chips och dricker öl och känner sig delaktiga. "Vi vaaann!" skriker de när deras landslag leder. Hur man nu kan känna att man har vunnit någonting sittandes medan man konsumerar stora mängder mat, dryck och godis är en annan femma. Men så är det och det är fotbollens förtjänst. Man blir en vinnare i soffan! (Eller förlorare - allt beror på hur de spelar overthere).

Men jag kan tänka mig att inget går upp mot att befinna sig på själva arenan. Antingen som spelare eller som publik. Det sjuder av liv, energi och känslor. Ibland vet man inte om det är passion eller aggression (de två kan nämligen lätt förväxlas). Bollen rullar, studsar eller flyger mellan svettiga benmuskler och höga testosteronnivåer som pulserar på den smaragdgröna gräsmattan. Har ni noterat ljudhavet på en match? Det visslas, buas, stampas och klappas i takt. De tiotusentals röster vibrerar i luften, sänks eller höjs beroende på spänningens grad i spelet. Då och då hörs en primitiv Ooh -ooh -wooh wooh!- "sång" som liknar någon urbefolknings krigsutrop kring lägerelden.

Publiken är intimt sammansvetsad med sina spelare. Alla relaterar till "de sina" men bildar ändå en förenad massa på den ovala arenan. Ja, en enda organism. Vilken urkraft!

Vilken stämning! Gemenskap! Vilket skådespel!

 "Bröd och... fotboll åt folket"!

Segeryra och glädjerus...

 

 



Mänsklig värdighet

För en tid sedan var jag och min väninna i Madrid. På tre dagar försökte vi insupa så mycket spansk kultur som det bara gick. Naturligtvis var Prado ett obligatorium, flamenco likaså men även tavernor med inhemsk mat och vin, marknader och andra banaliteter. Tjurfäktning stod också på agendan...hur det gick med den saken får läsaren veta en annan gång.

För att hinna med det vi föresatt oss tog vi tunnelbanan flera gånger om dagen. Föga anade jag att det är där jag skulle beskåda någonting som berörde mig minst lika djupt som Goyas målningar på det stora muséet.

En morgon satt vi i vagnen tillsammans med många andra som stirrade så där lagom tomt ut i intet, så som det är brukligt när man åker pendeltåg. Plötsligt stiger en kvinna på. Långt, välkammat gråsprängt hår, kanske i femtioårsålder, klädd i vita gympaskor och jeans. Ren och hel med andra ord. Och så börjar hon högt och tydligt berätta sin historia. Jag kan väldigt lite spanska men av tonen förstår jag att hon berättar något gripande om sin livssituation, kanske nämner hon ett barn - jag vet inte - hon avbryter sig för att gråta en stund och sen fortsätter hon i samma höga och lamenterande ton. Efter ca 3-4 minuter är hon klar och går igenom vagnen för att samla in pengar. De flesta ger. Jag och min väninna tittar storögt på varandra. Det var något nytt. Så värdigt har jag inte sett någon tigga.

Efter detta bevittnade vi fler sådana incidenter. En gång steg en karl med kraftiga brännärr i ansiktet in och gav oss sin berättelse. Jag/vi gav pengar. 

Vid ett annat tillfälle lyssnade vi på en en man, men han såg ut som en genuin missbrukare, härjad av alla möjliga toxiner. Det var inte många som gav. Och en gång ställde sig en kille i vagnens dörr, öppnade munnen för att säga något men när han såg sig omkring på oss tystnade han, vände om och gick snabbt av på samma station. Han gav upp - vi såg nog för blaserade ut. (Kanske såg vi mer "utslagna" ut än tiggaren själv?).

Dessa scener ur metron gjorde djupt intryck på mig. Fick mig fundera kring mänsklig värdighet (om man nu kan tala om sådant i sammanhanget). Människans värdighet upprätthålls genom ett samspel. Alla vill känna den - både den som ger och den som tar emot. Dessa tiggande individer satt inte passivt utan presenterade sin historia med tydlig röst och förlitade sig på andras barmhärtighet. Ofta fick de rätt. De flesta var beredda att lindra sin nästas misär och bevara den mänskliga värdigheten.

Om så bara med några små mynt.


Människan - från början krönt med äkta värdighet.

 

  

 

Min senaste förälskelse...

 

Han är oehört elokvent. Rolig. Han stimulerar mig intellektuellt och får mig att brista ut i befriande skratt då och då.  Sensibel, men ändå stark och manlig. Har jag nämt att han är Ryss? Och..tja... död - sen rätt länge faktiskt men det spelar mindre roll. Hans glödande livskraft sprakar genom hans ord - i hans böcker. Får jag presentera mitt senaste svärmeri: Fjodor Dostojevskij!

Han har funnits länge på marknaden (så att säga) men det är först nu jag fått upp ögonen för honom. Jag har nämligen varit upptagen med Shakespeare, Dickens, Goethe, Hugo m.fl. Och Böckernas bok naturligtvis. Men dessa förälskelser har för länge sen övergått i djup kärlek. 

Men nu är det Fjodor som varje kväll viskar i mitt öra på ryska (översatt till svenska). Och ger mig insikter om människans natur utan lögnaktiga omsvep och friserade epitet. Han har framför allt analyserat sig själv utan pardon. Och serverar läsaren en text med brutal ärlighet och dräpande humor. Och genom hans klokhet lär jag känna mig själv och min nästa.  Och lär att förstå dem....och känna sympati.

Och så en sak till. I hans ryska själ bor en orubblig integritet. En värdighet som inte är beroende av yttre omständigheter så som arv, börd, titlar eller uppblåst ryktbarhet. Eller en fariséisk överättfärdig fasad (oavsett religionstillhörighet). Eller det som de flesta i allmänhet ser upp till och fjäskar för: kapital i mängder. (Är alla ryssar mer eller mindre påverkade av Karl Marx?). I vilket fall som helst; det Dostojevskij värderar högst är bildningens rikedom. (Ja visst, även han högaktar någonting). Och en äkthet i personligheten. Men det ska vara förenat med godhet. Ödmjukt. Oförställt. Sant. Värdigt. Men författaren vet att  människan är ju också en paradoxal varelse...så...

Spasiba Fjodor!

 

Fjodor Dostojevskij år 1821-1881.

 

 

 

 

En främmande fågel

Det är några år sedan nu. Det var en regnig fredagskväll i september. Jag höll på att laga mat till familjen när jag plötsligt fick syn på en ovanligt stor fågel på balkongräcket. Det var definitivt inte en duva - det kunde jag i varje fall se. Jag öppnade försiktigt balkondörren och gick ut. Den obekanta fågeln var genomblöt, ihopkrupen och dåsig. När jag kom närmare flög den inte iväg utan satt kvar med slutna ögon. Jag tog den försiktigt i mina händer och bar in den i den varma lägenheten. Då öppnade han sina ögon och såg rakt på mig med en kolsvart, genomträngande blick som berörde mig djupt. Av rädsla borrade den in sina klor i min hud men jag höll kvar honom.

Just då kom maken och dottern hem från bion och fick se mig stående i vardagsrummet med en vilt främmande fågel på armen. Vi tittade alla nyfiket på fågeln och han förvånat och lite skrämt på oss. Vi började googla för att få reda på vad det var för en art. Snabbt kom det fram att det var en lärkfalk - en ung sådan, men vi visste inte om det var en hona eller en hane. Med största sannolikhet var den i färd med att flyga söderut, men denna september hade vädret varit kallt, blåsigt och regnigt, vilket gjorde det svårt för många djur att få tag på föda. Falken var utsvulten och försvagad, men i övrigt frisk och dessutom ett riktigt praktexemplar!

Aktion "Rädda falken" sattes igång. Vi skulle ha lax till middag den kvällen och fågeln fick bitar av den råa fisken. Han åt med glupsk aptit. Efter en stund kunde alla i familjen hålla honom och ja, till och med kela med honom. Han borrade inte in sina klor längre utan satt lätt på armen. Han kände sig trygg nu, var lugn och följde oss men en forskande och intelligent blick. Ibland satt han på stolskanten när vi åt middag i köket eller på fåtöljen med dottern och såg på TV. Hans favoritplats var dock den högsta punkten i vardagsrummet: på en kruka som stod på vitrinskåpet. Därifrån kunde han överblicka allt och bevaka oss. Louis (ett neutralt namn som vi tyckte passade vare sig det var en hona eller hane) fann sig bekvämt till rätta hemma hos oss. På två dagar åt han upp sig och visade sig vara en extremt vacker, stark och behaglig fågel. Han var inte längre främmande utan en kär medlem av familjen. Men han var vild (även om han betedde sig riktigt kultiverat), född i frihet och skulle tillbaka till friheten.

Tidig måndag morgon var det strålande väder. Blå himmel, solsken och ingen vind. Det var en perfekt dag att släppa ut Louis så den kunde fortsätta sin resa till varmare bredgrader. Jag satte honom på balkongräcket och han pejlade lite med sitt medfödda navigationssystem för att lokalisera var han var. Han tittade på oss precis som om han ville tacka och säga adjö, öppnade sina vingar och flög iväg. Och lämnade oss med en underbar känsla. Denna upplevelse kommer jag minnas så länge jag har ett minne. Ibland tänker jag på denna eleganta rovfågel med stor saknad.

 
   
         

Louis på sin favoritplats.

 


 

 

 


Text och innehåll © Beate Römer
Hostas av Sydweb