SOM JAG SER DET...

 

Reflektioner och andra iakttagelser sedda ur ett konstnärligt perspektiv.

 

Kärringar kontra Tjejer

 

Jag har funderat över vad det är som gör vissa kvinnor till kärringar och vissa till tjejer. Och efter en tids observationer har jag noterat följande:

För det första har det ingenting med ålder att göra. Det finns typ 24-åriga kärringar och 91-åriga tjejer. Det är inte siffran på antalet år, utan beteendet som avgör.

För det andra har det inte med genus att göra: det finns män som är kärringar också. (Men där stannar det- manliga tjejer finns inte - då är de helt enkelt hyggliga män).

Kärringar ägnar sig mycket åt att baktala folk, snacka en massa oväsentligheter och småaktigt kontrollera andra. Kärringar känner snabbt igen vem de kan gadda sig samman med (andra kärringar) och förorenar platser de verkar på genom att sprida en massa obehagliga rykten och inte sällan lögner. Därav tittar man misstänksamt på varandra och stämningen blir tråkig.

Det är inte heller utseendet som tecknar en kärring eller tjej.

Nej, en kärring kan se bra ut (eller skulle kunna se bra ut) men all denna skitsnack, näsan i blöt-grejen och oro gör henne gammal i förtid.

Kärringar har svårt för tjej-typer. Men de älskar att fjäska för män. Till exempel om de ser att en tjej har ovanligt snygg frisyr men det sitter en man bredvid kan de utbrista till mannen: " Så fin frisyr du har idag!" (trots att mannen har typ tre fettiga hårstrån i kors på sin kala hjässa).

Eller ännu värre: när en tjej gör ett fantastisk insats på jobbet medan mannen gör praktiskt taget ingenting, kan kärringen översvallande berömma honom för hans enorma arbetsflit.

Och som om det inte räckte med det; hon kritiserar hårt just den tjejen som gjorde ett bra jobb.

Kärringen ser helt enkelt skevt på verkligheten. Eller vill se den så.

Tjejer, däremot, trasslar inte in sig i intriger eller genusuppdelningar. De försöker se klart och sanningsenligt på tillvaron. Berömmer gärna duktiga kvinnor. Och män. Basunerar inte ut andras fel och misstag utan är humana så långt som möjligt.

Även om de inte skulle se ut som fotomodeller blir de vackra eftersom de utstrålar värme och välvilja.

Tjejer har humor och självdistans.

De lever sitt liv och låter andra leva sina liv.

 

 

 

Flygplatser och ansikten

 

Det är något speciellt med flygplatser. Särskilt stora städers flygplatser.

Man förnimmar en internationell känsla där människor av olika slag rör sig (i en lugn eller stressig takt) på väg till sina destinationer.

Där finns även en viss aura av frihet. Alla sköter liksom sitt; men ändå i en slags övergripande samförstånd och gemenskap. Lyfter då och då sina huvuden mot informationstavlorna för att försäkra sig om att de är på rätt väg i rätt tid.

Butikerna lockar med exlusiva varor och skyltar med världskända märken. Och jag undrar alltid om det är någon som handlar i denna tidspress som man ändå har i sammanhanget.

Och så alla dessa ansikten som man möter och passerar. Gillar att studera de förbipasserandes ansikten men är naturligtvis noga med att inte stirra alltför länge även om konstnären i mig skulle ibland vilja stoppa dem och fråga om man kan avbilda deras intressanta utseende ( förutsatt att det är intressant naturligtvis..i mina ögon).

På sistone har jag upplevt ett nytt fenomen. Det är att man har sett det eller det ansiktet någonstans förr, ja att det är väldigt bekant fast man vet att personen är en total främling. 

Och denna upplevelse har jag inte med något enstaka ansikte utan med majoritenen av anleten jag möter.

Då undrar jag vad det kan bero på?

Och kommer fram till att det måste bero på att man har levt ett tag (ett bra tag) och sett så många olika typer av människor att de till slut etsar sig fast i minnet som gamla bekanta.

Eller som vänner man mött på en träff innan alla sprider sig till sina respektive hem.

Eller liksom en släktträff - global sådan.

 

 

 

 

 


 


 


 


 

 

 

 


 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 


Text och innehåll © Beate Römer
Hostas av Sydweb